Hvor vondt det var å komme hjem fra den fantastiske workshopen – MKW trinn 4 – og møte virkeligheten på alvor. Trinn 4 i Vågå ble den sterkeste og etter mitt skjønn beste workshopen jeg har holdt.

Hva skjedde da vi innså at vi står oppe i den største krisen vi har opplevd? Vi holdt sammen og skapte et miljø som ble helt enestående. Noens prosjekter måtte skrinlegges, men dermed gikk deltagerne over til improvisasjon med fullt trøkk. Bildene ble fantastiske!

Så kom jeg hjem – til en helt ny virkelighet. Og i natt bestemte jeg meg for hva jeg skal gjøre de kommende dagene. Lytte til nyhetssendingene i radio – ikke mer. Prognoser og spådommer tar jeg ikke inn nå. Selv aviser lar jeg ligge. Det er ingenting jeg kan gjøre, kun følge myndighetenes anvisninger og være så god jeg kan med mine medmennesker.

Jeg skal arbeide med bildene mine og skrive. Bokhyllen er fullstappet, og jeg har en stor mengde filmer jeg ikke har sett. Eller enda bedre – som jeg vil se på nytt. Jeg skal rydde i alt jeg aldri får tid til, arkivere negativer og vaske mørkerommet. Trene og oppleve våren og den kommende fuglesangen. Hvitveis – og kanskje blåveisen?

Jeg har familie som jeg elsker, venner og bekjente som jeg er inderlig glad i. Vin og mat i skapet.

Og tankene går til den herlige scenen mot slutten av Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. Familien spiser lunsj. De to nyfødte barna er med. Den ekstatiske Gustav Adolf Ekdahl (fenomenalt spilt av Jarl Kulle) har besvangret hushjelpen May og holder en tale til samtlige rundt bordet – ikke minst priser han sin hustru, som overbærende smiler sensuelt.

Familien sitter i vakre sommerklær, bordet er festlig pyntet, og en strykekvartett spiller diskret. Scenen er så inderlig vakker, og Jarl Kulle boltrer seg med sin gråtkvalte og humørfylte tale:

«Mina kära, dyra vänner, jag är fruktansvärt rörd. Käre vänner, käraste mamma, högt älskade hustru Alma …» Han taler til alle!

Og fortsetter, lykkelig og gråtende:
«Om jag kunde skulle jag sluta er alla till mitt bröst i en omätlig omfamning och jag skulle trycka en ömhetens kyss på edra ännen, en kyss, som mer än alla ord skulle säga er min glädje och min kärlek.

Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats, vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till våra hjärtan.»

Han hilser videre, og fortsetter med gledestårer i øynene:
«Min visdom är enkel, och det finns nog folk som föraktar min visdom. Men det ger jag fan i, förlåt mamma, jag ser att du höjer ditt högra ögonbryn, du tycker din yngste son pratar för mycket, var lugn. Jag ska fatta mig kort.

Alltså och följaktligen: Vi Ekdahlar är inte komna till världen för att genomskåde den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för sådana exkursioner. Det är lika bra att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi skal leva i det lilla, i den lilla världen. Den ska vi hålla oss till och den ska vi odla, och göra det bästa utav.

Plötsligt drabber döden, plötsligt öppnar sig avgrunden, plötsligt ryter stormen och katastrofen är över oss, allt det där vet vi. Men vi vill inte tänka på de där otrevligheterna. Vi älskar det fattbara, vi Ekdahlar gillar våra undanflykter.

Beröva en mänska hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig. Mänskor måste för fan vara begripliga, annars vågar man varken älska dem eller tala illa om dem. Världen och verkligheten ska vara fattbar, så att vi med gott samvete kan klaga över dess enformighet.

Kära, storartade konstnärer, aktører och aktriser, vi behöver er lik förbannat. Det är ni som ska ge oss våra utomvärdsliga rysningar och ännu hellre våra inomvärldsliga förnöjelser.

Världen är en rövarkula och det mörknar mot natt. Snart är det tid för tjuvar och mördare. Ondskan sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund. förgiftningen drabbar oss alla, utan undantag, oss Ekdahlar och alla andra.»

Og videre:
«Därför finns det anledning att vara lycklig när man är lycklig, att vara snäll, givmild, öm och god. Därför är det nödvändigt, och inte det minsta skamligt, att glädja sig åt den lilla världen, den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna.»

Jeg anbefaler at du ser hele filmen – en av de beste filmer som er lagd!

Følg meg på Facebook – der vil jeg komme med tips om bøker, filmer og musikk du kan fordype deg i fremover. Og ta vare på hverandre i denne tiden!